Berättelsen utvecklar sig i vår tids Saudi Arabien.

Det var en muslim från Egypten som bodde och arbetade i Saudi Arabien och som hade stor längtan att dela den nyttiga kunskap som han hade fått med andra människor, men han kunde inte hålla föredrag, han hade svårt talfel. Han kunde inte ge da’wa på det vanliga sättet. Han visste dock att nyttig kunskap som stannar hos en individ och som inte sprids vidare, är något som Allah Den Upphöjde inte tycker om. Han visste att Allah har förpliktat varje muslim att föra vidare den nyttiga och goda kunskap som han hade fått - precis som all annan välsignelse i islam, så innebär den underbara välsignelsen av nyttig kunskap en skyldighet: skyldighet att föra vidare den kunskapen.

Denne muslim var inte rik heller, men han hade ett jobb. Det sved honom i hjärtat att han inte kunde utföra det som Allah hade förpliktat varje muslim med, att ge da’wa. Men han gav inte upp pga han inte kunde ge da’wa på det vanliga sättet, genom att hålla föredrag. Han funderade ett tag och med Allahs hjlälp kom han fram till lösningen: han skulle varje månad avsätta en summa pengar i sin da’wa fond. Han skulle använda fonden till att köpa broschyrer och böcker om islam och dela ut till dem människor - på så sätt skulle han ge da’wa.

Och han började med bismillah i hjärtat.

Snart kunde han köpa ett antal brocshyrer och böcker, och han började bära dem med sig vart han än gick: om han gick till affären för att köpa mjölk, räckte han på vägen ut en broschyr till kassören, om han gick förbi en gatuförsäljare, köpte han en bit mat, och skänkte sedan honom en liten bok om islam, på arbetsplatsen, efter lunch, brukade han dela ut dessa små pärlor, små böcker och broschyrer om islam. Överallt, vart han än gick, hade han broschyrerna och böckerna med sig, och han delade dem till alla som han kom i kontakt med. Han fortsatte att varje månad avsatta en viss summa för att köpa nya islamiska broschyrer och böcker, och han fortsatte att dela ut dem.

Tiden gick.

En dag, när han gick till en skoaffär, gjorde han som vanligt: innan han gick ut ur affären, gick han fram till försäljaren och med vänligt leende räckte fram en liten bok om islam till honom. Men försäljaren tog inte emot boken, utan stod och tittade med vidöppna ögon på honom, ögonen som snabbt började fyllas med tårar… da’ii som inte kuunde tala, tittade i förundran och förstod ingenting… varför stirrar den här mannen så kärleksfullt på honom, med ögon tunga av tårar som han försökte hålla tillbaka? Varför tar han inte emot boken…? Innan da’ii hann tänka klart alla frågor som rusade genom hans huvud, började försäljaren gråta och kramade om honom hårt:

“Å, min käre bror! Du vet inte vem jag är, men jag känner dig, jag känner dig!” Försäljaren samlade sig och släppte greppet om da’ii, kallade honom att sätta sig på bänken i skoaffären, och berättade:

“Du har redan gett mig en liknande liten bok om islam. Det var för ett tag sedan, när jag var på en affärsresa.

Jag tog den av nyfikenhet, och började läsa. Med varje ord, öpnade sig mitt hjärta mer och mer, och innan jag ens avslutade boken, var hjärtat mitt i tillstånd av stor ånger till Allah Den Upphöjde. Något hände med hela mig, något underbart. Jag gick tillbaka till hotellet där 5 av mina andra kollegor som var på samma affärsresa befann sig, jag kallade dem alla, och vi satte oss och började läsa högt ur boken som du hade skänkt mig. Vid Allah, våra hjärtan belystes igen av islam, och sedan dess är både jag och mina fem kollegor tillbaka till masjid, som var och en hade lämnat för länge sedan. Må Allah belöna dig, käre bror!”

(www.turban.se)